Jag har ätit lunch med en popstjärna från New York!

Hon heter Marit Bergman och är skitbra på musik!!! Hon, författarinnan Johanna Nilsson och Art Director Boel Blomqvist besökte mig och Lotta i projektet igår för att prata om Ord om en plats. Det kändes förstås väldigt lyxigt att få tillgång till tre kreativa hjärnor på det sättet – i flera timmar!
Vi pratade om bilden av Dalarna om hur viktigt eller oviktigt det är när man väljer sina ord. Jag antecknade så pennan glödde.

Tre smarta kvinnor i 35-årsåldern. Två utflyttade från Dalarna och en som valt att stanna kvar och pendla till Stockholm i veckorna. Johanna har flyttat till Stockholm och Marit till New York, Boel bor i Borlänge och jobbar större delen av sin tid i Stockholm.
Vi pratade om längtan hem och bort. Om vilken bild man bär med sig när man kommer från en plats och tänker tillbaka. Hur man när man lämnat en plats vill bevara den som den alltid varit.

Och så pratade vi om texter och om ord.
- Det finns så mycket skrivet, sa Marit. Världen svämmar över av texter, inte bara på internet (fast väldigt mycket där… ) men också alla tidningar. Gå in på Stockholms Central bara och titta på Pressbyrån…. Det finns hundratals magazine som kommer ut varenda månad eller vecka. Det skrivs så mycket så vi har helt enkelt inte tillräckligt med begåvade människor som kan skriva allt. Därför kommer det också mycket som är dåligt. Och hur ska läsarna kunna bedöma kvaliteten? Hur ska vi nå igenom bruset med det vi skriver?

- Kraven är höga, konstaterade Johanna. Men inte kvalitetmässigt utan snarare innehållsmässigt. Det gäller att höras i bruset. För att nå ut så måste du ofta vara självutlämnande och chocka omgivningen med något obehagligt. Och ändå är du ”het” i bara ett par månader efter det att din bok kommit ut. (om det är böcker du skriver) Sedan har någon annan tagit uppmärksamheten.

Vi pratade också om kopplingen mellan musik och ord…. Ur Johanna flödar orden obehindrat när hon skriver. Hon väger dem inte på guldvåg, de är rätt redan när de når ut genom fingrarna och ner i tangentbordet. Marit arbetar mer med varje ord, kan skriva på en text under flera veckor.
- Men det är viktigt när man skriver att man hittar ”soundet” sa Johanna eftertänksamt och tittade på Marit. Fast jag inte skriver musik-texter så vill jag att de ska ha en ton och ett sound som känns bra.

Jag tog upp tråden om att våra ord i Dalarna är så gamla... ända från 1800-talet. Att vi uppfattas som ett folkdansdansande släkte med knätofsar och fäbodstugor, glittrande sjöar och vita vidder.

-Varför verkar ni vara så angelägna om att ändra bilden av Dalarna? undrade Johanna. Vad är det för fel på den bild vi har idag? Måste allting verkligen kännas nytt hela tiden. Bara för att det är gammalt behöver det väl inte vara dåligt?

Boel funderade över på vilket sätt vi ändå ska arbeta för att locka ingenjörer till Borlänge Energi, ABB och de andra företagen som med ljus och lykta söker nya medarbetare.
- Dom vill kanske inte bo på en turistort, sa hon. Och kanske är det också så att när allt vi säger handlar om fäbodar, natur och midsommarstänger så blir det inte ens trovärdigt när vi går ut och berättar om de där högteknologiska jobben som finns att söka.

- Men om dom verkligen finns, att det är sant, så är det ju ändå trovärdigt, kontrade Marit. Men det gäller kanske att visa upp dem bättre så att folk ser dem.

Sedan åt vi lammfärsbiffar med morot och palsternacka och pratade mer om Dalarna, Stockholm och New York.
Och jag funderade vidare över det här som alla har sagt till oss hela tiden "ta inte bort det gamla fina Dalarna, men addera gärna något till det.... Är det alla de där jobben kanske.... ????