Snart kommer det en skriven rapport....

Jag har varit på resa – och projektet närmar sig sitt slut. Jag har snart färdigställt en rapport som beskriver hela projektet och som drar slutsatser av allt vi lärt oss, av alla människor vi mött och av alla de ord som skrivits och sagts. Om två veckor ska den vara klar. Rapporten.

Har du några förslag och egna idéer kring vad den borde innehålla? Hör av dig i så fall. Alla som tillför är med och utvecklar slutsatserna.

Vi är trygga vi - i dessa tider av oro....

Dalfolket använder sig av gamla, trygga och beprövade ord och uttryck. Så mycket vet vi nu. Så har vi alltid gjort sedan 1800-talet och tidigare…. genom uppgångar och nedgångar, lågkonjunktur och högkonjunkturer, kristider och lyckliga dagar.

Kan det vara så – att den här kontinuiteten och envisheten som vi speglar med vår ovilja att lägga till något nytt – kanske är precis vad människor behöver så här i finanskrisens dagar? Kan det vara så att den trygghet vi förmedlar är något som blir allt mer värdefullt för otrygga och oroliga människor. Välkommen hit – här vet du vad du får, här erbjuder vi trygghet och ett förutsägbart, varmt och vänligt lugn. Javisst kan det vara så. Vi står för det vi är och för det vi varit. Vi har blivit fler i Dalarna såg jag i tidningen igår... Kanske har det här med saken att göra....?

Så står det där – svart på vitt…

När man skriver måste man nog vara tydligare än när man pratar… När jag pratar kan jag förstärka med kroppsspråket, jag kan vara luddigare i mina formuleringar och jag behöver inte stå för det jag förmedlar på samma sätt som jag måste när jag har skrivit ner det…

Då står det där – svart på vitt…. Fritt för alla att granska och kritisera, såga och gilla…
När jag har skrivit det så är det oåterkalleligt på ett sätt som ibland kan vara lätt ångestframkallande…. Det kanske är därför vi är så försiktiga och förutsägbara när vi skriver trots att vi förmedlar en spännande och oväntad bild när vi pratar om vårt kära Dalarna. Vi tar det säkra före det osäkra och utsätter oss inte för risken att få varje ord, varje formulering och varje åsikt granskad. Kan det vara så????

Jag har ätit lunch med en popstjärna från New York!

Hon heter Marit Bergman och är skitbra på musik!!! Hon, författarinnan Johanna Nilsson och Art Director Boel Blomqvist besökte mig och Lotta i projektet igår för att prata om Ord om en plats. Det kändes förstås väldigt lyxigt att få tillgång till tre kreativa hjärnor på det sättet – i flera timmar!
Vi pratade om bilden av Dalarna om hur viktigt eller oviktigt det är när man väljer sina ord. Jag antecknade så pennan glödde.

Tre smarta kvinnor i 35-årsåldern. Två utflyttade från Dalarna och en som valt att stanna kvar och pendla till Stockholm i veckorna. Johanna har flyttat till Stockholm och Marit till New York, Boel bor i Borlänge och jobbar större delen av sin tid i Stockholm.
Vi pratade om längtan hem och bort. Om vilken bild man bär med sig när man kommer från en plats och tänker tillbaka. Hur man när man lämnat en plats vill bevara den som den alltid varit.

Och så pratade vi om texter och om ord.
- Det finns så mycket skrivet, sa Marit. Världen svämmar över av texter, inte bara på internet (fast väldigt mycket där… ) men också alla tidningar. Gå in på Stockholms Central bara och titta på Pressbyrån…. Det finns hundratals magazine som kommer ut varenda månad eller vecka. Det skrivs så mycket så vi har helt enkelt inte tillräckligt med begåvade människor som kan skriva allt. Därför kommer det också mycket som är dåligt. Och hur ska läsarna kunna bedöma kvaliteten? Hur ska vi nå igenom bruset med det vi skriver?

- Kraven är höga, konstaterade Johanna. Men inte kvalitetmässigt utan snarare innehållsmässigt. Det gäller att höras i bruset. För att nå ut så måste du ofta vara självutlämnande och chocka omgivningen med något obehagligt. Och ändå är du ”het” i bara ett par månader efter det att din bok kommit ut. (om det är böcker du skriver) Sedan har någon annan tagit uppmärksamheten.

Vi pratade också om kopplingen mellan musik och ord…. Ur Johanna flödar orden obehindrat när hon skriver. Hon väger dem inte på guldvåg, de är rätt redan när de når ut genom fingrarna och ner i tangentbordet. Marit arbetar mer med varje ord, kan skriva på en text under flera veckor.
- Men det är viktigt när man skriver att man hittar ”soundet” sa Johanna eftertänksamt och tittade på Marit. Fast jag inte skriver musik-texter så vill jag att de ska ha en ton och ett sound som känns bra.

Jag tog upp tråden om att våra ord i Dalarna är så gamla... ända från 1800-talet. Att vi uppfattas som ett folkdansdansande släkte med knätofsar och fäbodstugor, glittrande sjöar och vita vidder.

-Varför verkar ni vara så angelägna om att ändra bilden av Dalarna? undrade Johanna. Vad är det för fel på den bild vi har idag? Måste allting verkligen kännas nytt hela tiden. Bara för att det är gammalt behöver det väl inte vara dåligt?

Boel funderade över på vilket sätt vi ändå ska arbeta för att locka ingenjörer till Borlänge Energi, ABB och de andra företagen som med ljus och lykta söker nya medarbetare.
- Dom vill kanske inte bo på en turistort, sa hon. Och kanske är det också så att när allt vi säger handlar om fäbodar, natur och midsommarstänger så blir det inte ens trovärdigt när vi går ut och berättar om de där högteknologiska jobben som finns att söka.

- Men om dom verkligen finns, att det är sant, så är det ju ändå trovärdigt, kontrade Marit. Men det gäller kanske att visa upp dem bättre så att folk ser dem.

Sedan åt vi lammfärsbiffar med morot och palsternacka och pratade mer om Dalarna, Stockholm och New York.
Och jag funderade vidare över det här som alla har sagt till oss hela tiden "ta inte bort det gamla fina Dalarna, men addera gärna något till det.... Är det alla de där jobben kanske.... ????

Är det bara "gamla" människor som skriver om Dalarna?

Alla är vi barn av vår tid…. Jag är 43 och när jag skriver så utgår jag från att läsaren är ungefär som jag i min egen ålder…. Jag använder ord som jag lärde mig när jag tittade på "Fem myror", Televinken och Vilse i Pannkakan. Jag gillar en viss typ av musik, jag använder ett språk och ordval som i stort sett passar de flesta andra i min ålder.

När jag återigen studerar det som skrivs om Dalarna så väcks en liten tanke… Kanske är det så att de som sitter och skriver om Dalarna är gamla….
De använder sig av ord som känns bekväma för dem…. Kan det vara så? Och hur skulle det i så fall bli om vi bad ett antal unga människor skriva om samma saker….. Skulle de välja andra ord? Hur många av våra 220 texter är egentligen skrivna av någon under 25... eller 30?

Jag måste nog testa det... att låta 20-åringar skriva samma texter men välja sitt språk. Det skulle vara väldigt spännande!

Vem tror vi att vi skriver för egentligen?

Den som intresserar sig för – och läser om – Dalarna är en person i sisådär 60-70årsåldern… När vi ska skriva något om Dalarna så är det bäst att vi adresserar just den personen och använder oss av ett språk som hon eller han förstår…

Kan det vara så??? Att vi förutsätter att läsaren har en viss karaktär och så anpassar vi oss efter det.
Tänk om det är därför vi använder oss av ett så gammeldags språk…..

Skrivet eller talat????

Vad ger mest effekt tror du? Det talade eller det skrivna ordet?

Jag har funderat en del över det. Det kanske inte spelar någon roll vad vi skriver eller var vi publicerar det. Det kanske är den där talade bilden som räknas.

När människor med glöd, eftertryck och känsla beskriver sitt Dalarna och allt det som händer här så får det ett genomslag som inga skrivna ord i världen kan mäta sig med.
Eller är det tvärtom???? När man skriver så når man så väldigt många fler, lämnar öppet för tolkningar av läsaren, ger möjlighet att reflektera och fundera på ett helt annat sätt. Det skriva ordet finns kvar för alltid… lämnar något bestående till skillnad mot prat…

Jag har ju tidigare funderat över hur det kommer sig att vi tycks prata om ett ganska modernt Dalarna, men när vi skriver så använder vi oss av gamla ord och uttryck och beskriver ett ”Skansen” i jätteformat… Jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker om det…. Eller vilken av bilderna - den talade eller den skrivna - som mest påverkar omvärldens uppfattning om oss i Dalarna. Vad tror du?

Vi har fått in en text från dalfolket!

Det har kommit in en text under ”Dalfolkets egna texter” på hemsidan www.dalarna.se/ordomenplats. Vad kul!!!!
Vi hade hoppats att många människor skulle vilja lägga in egna texter, korta, långa, fantasifulla, dokumentära… Men det har inte kommit in några texter förrän nu. Jag hoppas att den text som nu kommit in är början på en ström av härliga texter från dig och alla andra som har orden lurande någonstans i bakhvudet. Läs den text som kommit in – den är jätte-trevlig!!!! Och som sagt var, lägg in en egen text du också!

Låt oss ljuga lite mer!

”Ska vi ljuga menar du???? Och säga att det är jättebra här i Dalarna fast det inte finns några jobb???!!!???”

Det är en kommentar som vi i projektet ofta har mötts av.

”Vi kan inte säga eller skriva något som inte är sant. Och det finns ju faktiskt inga jobb….”

Men vad är det som är sant??? Om jag känner till 250 lediga jobb och du inte har hört talas om ett enda jobb. Jag tycker att möjligheterna är strålande bra. Du ser inga möjligheter alls… Är det min eller din sanning som gäller?

Om jag upplever en fantastisk sjukvård och du möts av sur vårdpersonal och får vänta alldeles för länge – har du eller jag den sanna bilden? Om jag träffar ett företag som säger att det är fantastiskt bra företagarklimat i Dalarna – och ett annat som säger att dom bara har negativa erfarenheter. Vem har rätt? Hur ser sanningen ut?

Vem vet sanningen? Vad ÄR sanningen? Finns det någon. Eller kan vi faktiskt påverka den med det vi väljer att skriva, visa och berätta???? Om vi berättar att det finns många intressanta jobb i Dalarna. Ljuger vi då? Enligt ditt sätt att se det?

Om så är fallet – med min bild av läget. Låt oss ljuga lite mer.

Att förändra eller bevara.... tänk om vi ”vattnar ur” bilden av oss själva...!

Igår var jag till Borlänge Rotaryklubb och berättade om projektet. Det blev livliga och väldigt bra diskussioner. Jag fick mig också en och annan ny tankeställare…. Det tycks finnas en vilja att förnya och komplettera bilden av Dalarna, samtidigt som många verkar vara rädda för att vi ska ”vattna ur” och förstöra den starka och tydliga bild som vi redan har. Detta trots att den bilden onekligen känns som ett avtryck av 1800-talet.

-Vi är ju ett turistlän, låt oss fortsätta att vara det och förstärka den bild som finns, sa någon.
-Nej, jag håller med Lena, vi behöver bli fler invånare i länet och för att attrahera inflyttare och företag så måste vi förnya oss, tyckte någon annan.
-Ungdomar vill nog heller höra om Peace and Love än om Himlaspelet, inflikade ytterligare någon annan. Vi kanske måste skapa en bild som känns attraktiv även för den yngre generationen.

Diskussionen om jobben aktualiserades som alltid när vi diskuterar den här frågan. Om det inte finns några jobb så kommer människor inte att flytta hit i alla fall… Det får mig att fundera över om vi i Dalarna kanske borde bli dukigare på att visa upp alla de arbetstillfällen som vi faktiskt har.

Jag försökte dock kontra med att det inte är jobben som lockar människor att flytta. Det är själva livet som gör att jag flyttar och jobbet är en ”hygienfaktor”, en självklarhet. Det är klart att man behöver ha ett jobb, men det är sällan som själva jobbet utgör anledningen till att man flyttar.
- Jag flyttade till kärleken, sa Ulla… Det där med jobb ordnar sig när jag kommer dit, tänkte jag…
Och visst hade hon rätt! Det var några år sedan nu, men hon är representativ för så många in- och utflyttare i våra olika delar av landet.

Det finns dock inte mycket i de ord vi hittar på vår tio-i-topp-lista som signalerar boende och jobb. Det är en grundmurad turistisk bild med anor från mitten av 1800-talet som framträder….