Vilka ord ska berätta om Dalarna?

Projektet Ord om en plats har pågått under ett års tid. Projektet är en del av ett övergripande projekt Bilden av Dalarna och har syftat till att studera texter som skrivs om och för Dalarna i olika sammanhang och för att utröna om ord- och textval på något sätt påverkar Dalarnas utveckling.

Vad skriver man och varför? Vem skriver och hur? Använder man olika ordval och formuleringar beroende på sammanhang eller låter man Dalarna som avsändare ha samma ton och uttryck oavsett sammanhang?

Att det skrivna ordet har stor makt att påverka och att ordval kan göra skillnad på hur människor uppfattar budskap och ge nyanser åt språket som är viktiga – det vet vi. Projektet Ord om en Plats har tydliggjort för oss hur det förhåller sig i Dalarna.

Slutsatsen har blivit att vi använder oss av ord från 1800-talet eller tidigare. Att vi håller fast vid traditioner och en bild som känns trygg och genuin. I diskussioner med människor över hela Dalarna i olika sammanhang har det också visat sig att man tycker att det är viktigt att bevara den här bilden och inte i för stor utsträckning förnya och förändra. Vi kan tydligt se att det är den turistiska delen av Dalarna som dominerar det skrivna språket även i helt andra sammanhang.

Projektet har omfattat studier av texter, diskussioner med mängder av människor, en webbplats och en blogg som nav för kommunikationen, work shops och andra möten. Utgångspunkterna har varit en diskussion om vem som tar ansvar för det som skrivs, om språkförnyelse, om manligt och kvinnligt ordval, om rädsla för att vattna ur bilden av Dalarna och om varumärket Dalarna och ordens plats i detta varumärkesarbete.

En av slutsatserna är att det är en liten kärna med människor som står för det mesta som skrivs om Dalarna, detta eftersom många skribenter ”lånar” texter som känns bra och relevanta. Detta speglar sig i många av de skrivningar vi har tittat på.

Snart kommer det en skriven rapport....

Jag har varit på resa – och projektet närmar sig sitt slut. Jag har snart färdigställt en rapport som beskriver hela projektet och som drar slutsatser av allt vi lärt oss, av alla människor vi mött och av alla de ord som skrivits och sagts. Om två veckor ska den vara klar. Rapporten.

Har du några förslag och egna idéer kring vad den borde innehålla? Hör av dig i så fall. Alla som tillför är med och utvecklar slutsatserna.

Vi är trygga vi - i dessa tider av oro....

Dalfolket använder sig av gamla, trygga och beprövade ord och uttryck. Så mycket vet vi nu. Så har vi alltid gjort sedan 1800-talet och tidigare…. genom uppgångar och nedgångar, lågkonjunktur och högkonjunkturer, kristider och lyckliga dagar.

Kan det vara så – att den här kontinuiteten och envisheten som vi speglar med vår ovilja att lägga till något nytt – kanske är precis vad människor behöver så här i finanskrisens dagar? Kan det vara så att den trygghet vi förmedlar är något som blir allt mer värdefullt för otrygga och oroliga människor. Välkommen hit – här vet du vad du får, här erbjuder vi trygghet och ett förutsägbart, varmt och vänligt lugn. Javisst kan det vara så. Vi står för det vi är och för det vi varit. Vi har blivit fler i Dalarna såg jag i tidningen igår... Kanske har det här med saken att göra....?

Så står det där – svart på vitt…

När man skriver måste man nog vara tydligare än när man pratar… När jag pratar kan jag förstärka med kroppsspråket, jag kan vara luddigare i mina formuleringar och jag behöver inte stå för det jag förmedlar på samma sätt som jag måste när jag har skrivit ner det…

Då står det där – svart på vitt…. Fritt för alla att granska och kritisera, såga och gilla…
När jag har skrivit det så är det oåterkalleligt på ett sätt som ibland kan vara lätt ångestframkallande…. Det kanske är därför vi är så försiktiga och förutsägbara när vi skriver trots att vi förmedlar en spännande och oväntad bild när vi pratar om vårt kära Dalarna. Vi tar det säkra före det osäkra och utsätter oss inte för risken att få varje ord, varje formulering och varje åsikt granskad. Kan det vara så????

Jag har ätit lunch med en popstjärna från New York!

Hon heter Marit Bergman och är skitbra på musik!!! Hon, författarinnan Johanna Nilsson och Art Director Boel Blomqvist besökte mig och Lotta i projektet igår för att prata om Ord om en plats. Det kändes förstås väldigt lyxigt att få tillgång till tre kreativa hjärnor på det sättet – i flera timmar!
Vi pratade om bilden av Dalarna om hur viktigt eller oviktigt det är när man väljer sina ord. Jag antecknade så pennan glödde.

Tre smarta kvinnor i 35-årsåldern. Två utflyttade från Dalarna och en som valt att stanna kvar och pendla till Stockholm i veckorna. Johanna har flyttat till Stockholm och Marit till New York, Boel bor i Borlänge och jobbar större delen av sin tid i Stockholm.
Vi pratade om längtan hem och bort. Om vilken bild man bär med sig när man kommer från en plats och tänker tillbaka. Hur man när man lämnat en plats vill bevara den som den alltid varit.

Och så pratade vi om texter och om ord.
- Det finns så mycket skrivet, sa Marit. Världen svämmar över av texter, inte bara på internet (fast väldigt mycket där… ) men också alla tidningar. Gå in på Stockholms Central bara och titta på Pressbyrån…. Det finns hundratals magazine som kommer ut varenda månad eller vecka. Det skrivs så mycket så vi har helt enkelt inte tillräckligt med begåvade människor som kan skriva allt. Därför kommer det också mycket som är dåligt. Och hur ska läsarna kunna bedöma kvaliteten? Hur ska vi nå igenom bruset med det vi skriver?

- Kraven är höga, konstaterade Johanna. Men inte kvalitetmässigt utan snarare innehållsmässigt. Det gäller att höras i bruset. För att nå ut så måste du ofta vara självutlämnande och chocka omgivningen med något obehagligt. Och ändå är du ”het” i bara ett par månader efter det att din bok kommit ut. (om det är böcker du skriver) Sedan har någon annan tagit uppmärksamheten.

Vi pratade också om kopplingen mellan musik och ord…. Ur Johanna flödar orden obehindrat när hon skriver. Hon väger dem inte på guldvåg, de är rätt redan när de når ut genom fingrarna och ner i tangentbordet. Marit arbetar mer med varje ord, kan skriva på en text under flera veckor.
- Men det är viktigt när man skriver att man hittar ”soundet” sa Johanna eftertänksamt och tittade på Marit. Fast jag inte skriver musik-texter så vill jag att de ska ha en ton och ett sound som känns bra.

Jag tog upp tråden om att våra ord i Dalarna är så gamla... ända från 1800-talet. Att vi uppfattas som ett folkdansdansande släkte med knätofsar och fäbodstugor, glittrande sjöar och vita vidder.

-Varför verkar ni vara så angelägna om att ändra bilden av Dalarna? undrade Johanna. Vad är det för fel på den bild vi har idag? Måste allting verkligen kännas nytt hela tiden. Bara för att det är gammalt behöver det väl inte vara dåligt?

Boel funderade över på vilket sätt vi ändå ska arbeta för att locka ingenjörer till Borlänge Energi, ABB och de andra företagen som med ljus och lykta söker nya medarbetare.
- Dom vill kanske inte bo på en turistort, sa hon. Och kanske är det också så att när allt vi säger handlar om fäbodar, natur och midsommarstänger så blir det inte ens trovärdigt när vi går ut och berättar om de där högteknologiska jobben som finns att söka.

- Men om dom verkligen finns, att det är sant, så är det ju ändå trovärdigt, kontrade Marit. Men det gäller kanske att visa upp dem bättre så att folk ser dem.

Sedan åt vi lammfärsbiffar med morot och palsternacka och pratade mer om Dalarna, Stockholm och New York.
Och jag funderade vidare över det här som alla har sagt till oss hela tiden "ta inte bort det gamla fina Dalarna, men addera gärna något till det.... Är det alla de där jobben kanske.... ????

Är det bara "gamla" människor som skriver om Dalarna?

Alla är vi barn av vår tid…. Jag är 43 och när jag skriver så utgår jag från att läsaren är ungefär som jag i min egen ålder…. Jag använder ord som jag lärde mig när jag tittade på "Fem myror", Televinken och Vilse i Pannkakan. Jag gillar en viss typ av musik, jag använder ett språk och ordval som i stort sett passar de flesta andra i min ålder.

När jag återigen studerar det som skrivs om Dalarna så väcks en liten tanke… Kanske är det så att de som sitter och skriver om Dalarna är gamla….
De använder sig av ord som känns bekväma för dem…. Kan det vara så? Och hur skulle det i så fall bli om vi bad ett antal unga människor skriva om samma saker….. Skulle de välja andra ord? Hur många av våra 220 texter är egentligen skrivna av någon under 25... eller 30?

Jag måste nog testa det... att låta 20-åringar skriva samma texter men välja sitt språk. Det skulle vara väldigt spännande!

Vem tror vi att vi skriver för egentligen?

Den som intresserar sig för – och läser om – Dalarna är en person i sisådär 60-70årsåldern… När vi ska skriva något om Dalarna så är det bäst att vi adresserar just den personen och använder oss av ett språk som hon eller han förstår…

Kan det vara så??? Att vi förutsätter att läsaren har en viss karaktär och så anpassar vi oss efter det.
Tänk om det är därför vi använder oss av ett så gammeldags språk…..